Jo, jag tänkte att det skulle vara lämpligt att skriva nåt på svenska också på de har sidorna. Min dotter Emilies kusiner behärskar nog bättre svenska än finska så det skulle vara synd om de missade far- och morbror Ilkkas kloka funderingar om livet och sånt.

Jag är minst sagt kluven i förhållandet till Sverige och svenska språket. Gillade aldrig Mumin-trollen, Kalle Anka med sin ständiga otur låg mig närmare om hjärtat. (om "svenskheten" vill jag inte ens tala om, den är lika inskränkt och fördomsfull som vilken -het som helst.)

När jag var barn gillade jag lyssna på svenska språket. När mina svenskspråkiga fastrar, farbröder och mina kusiner hälsade hos oss i Finland, tröttnade jag aldrig på att lyssna på dem - det lät som om de hade sjungit. Men sen, när jag skulle lära mig tala denna klingade skönsång var det stopp. Och ändå gillade jag sjunga. Orden, ljuden fastnade i min strupe. Alla de sk- och tj-ljuden, och allt vad de nu heter, lät helt omöjliga för mina stämband att överstiga. Samtidigt som jag alltid hade gillat leka med orden och visa upp mina färdigheter med det så fort tillfälle gavs och min blyghet gav efter.

Första gången jag tog till orda på svenska fick jag stryk. (nej, helt sant är det inte, men ni måste medge, att det är bra dramaturgi) Vi var ute: Asko, Kari, Hessu och jag, då vi såg ett gäng cyklister trampa förbi och jag ville skoja lite med de och ropade: "Heja Sverige!" (första och sista gången - förresten) och killarna blev helt utom sig och bad mig hålla käften. Och det med rätta. Cyklisterna hörde nog inte vad jag hade ropat, men några svenska killar som råkade vara på köpcentrat hörde mig och rusade fram till oss. Asko och andra killarna fattade att vi var illa ute och drog sig undan - jag, min naive, dumma fan tyckte att jag hade ju bara skojat. Efter första slaget försvann en hel del av min naivitet.

Då för tiden var jag snabb på att springa.

Mera